Det är som om allt bara forsar ur mig som vatten.
Jag hinner knappt blinka ett fåtal gånger innan jag är helt tom.
Jag blundar i hopp att när jag öppnar ögonen så är allt precis som det brukade vara.
Med varje muskelcell i min kropp önskar jag mig tillbaka till den tiden då allting kändes bra.
Jag önskar att jag kunde plocka upp bitarna av min själ som ligger och hånler mot mig på golvet.
Stanna tiden.
Men jag vet ju att tiden står inte still, bara för att jag vill att den skall göra det.
Jag sitter ensam i vardagsrummet och inser att under kampen att hålla ihop mig själv, har jag bara gått sönder mer. Vad är på riktigt?
Jag ligger vaken om nätterna och känner efter om mitt hjärta frusit till is, för det är omöjligt att säga om det fortfarande faktiskt slår. Det har varit en sådant år då bara fler och fler hjärtan går sönder, utan att egentligen bli hela igen. Och det enda som finns kvar är skadade själar, och ingen som egentligen orkar hålla ihop sig själv.
Jag sörjer med alla mina vänner som nu står där, skadade och sårade.
Försöker finnas för dom.
Jag har gråtit mer än vanligt sista tiden
Jag vet att jag periodvis tappar greppet om mig själv, det gör vi alla.
Men just nu har det varit halare än vanligt.
Jag klär mig fortfarande trygga roller, precis som alla andra klär sig i olika kläder. Ler, skrattar och kramas för att undvika sanningen. Men när mörkret sedan faller ser jag mina drömmar fylla kudden tillsammans med mina salta tårar. Jag gråter för alla som trott på mig, och dom som fortfarande gör det. Men mest av allt gråter jag över mig själv. Att jag tappat tron på mig själv.
När slutade jag med det ?
När slutade jag vara stark ?
0 kommentar(er)
