Mela

Lättar Hjärtat
Detta kan vara för mycket för vissa människor nära mig att läsa, 
men jag måste skriva detta för min läkningsprocess. 

När det är något du har att säga, men det slutar med att du är tyst och skriker på dig själv i ditt eget huvud beklagar varje ögonblick du slösat bort på att fundera på för-och nackdelar av dina ord av dina tidigare handlingar och reaktioner.

Även om du vet i ditt hjärta av hjärtan det var inte ditt fel och det borde aldrig ha hade hänt, men ändå är det fortfarande något som har hänt och drabbat dig .

Alla de tankar som går runt i huvudet de stunder du minns är att du bara försöker att inte fokusera på verkligheten av situationen eftersom det lät dig uppslukas i detta då du inte kan göra det ut levande.

du lämnar verkligheten. inte helt bara delvis,inte riktigt bara som en fluga på väggen,mer som din själ har separerat från er fysiska jaget i försök att skydda sig och i ett sista försök att komma ut på denförvirrade andra sidan.

Det lätt att hålla den från främlingar och vänner men när det kommer till dem som har känt dig hela livet … Berätta för dem och skada dem eller hålla det för mig själv och blotta denna börda på egen hand.
Men det blir för tung vikt av skam och skada, som äter på din själ som fortfarande är i bitar.

Du kämpar och försöker hitta lite normalitet igen men faller handlöst sönder framför alla….

De kan reagera på alla typer av vägar kanske skylla dig, ifrågasätta dig, borsta det under mattan som om det aldrig hänt.
Listan kan göras lång.
Oavsett deras reaktion, läkningsprocessen är en lång och svår väg för alla.

Men den viktigaste personen i denna process kommer alltid att vara du: Ignorera inte dig själv och dina tankar, håll huvudet högt och sluta klandra dig själv. Dölj inte din sjukdom och våga fan inte låta den trycka ner dig och tro att du e mindre värd än vad du är.

Dina problem och dina ärr har ändrats vägen, men i slutet av dagen om du börjar plocka upp dessa bitar och fylla ditt hjärta tillbaka upp igen kommer det finnas en hel människa där som har förändrats för evigt pga dessa erfarenheter..

(null)

Hånler mot mig
Det är som om allt bara forsar ur mig som vatten. 
Jag hinner knappt blinka ett fåtal gånger innan jag är helt tom. 
Jag blundar i hopp att när jag öppnar ögonen så är allt precis som det brukade vara. 
Med varje muskelcell i min kropp önskar jag mig tillbaka till den tiden då allting kändes bra. 
Jag önskar att jag kunde plocka upp bitarna av min själ som ligger och hånler mot mig på golvet.

Stanna tiden.
Men jag vet ju att tiden står inte still, bara för att jag vill att den skall göra det. 
 
Jag sitter ensam i vardagsrummet och inser att under kampen att hålla ihop mig själv, har jag bara gått sönder mer. Vad är på riktigt?

Jag ligger vaken om nätterna och känner efter om mitt hjärta frusit till is, för det är omöjligt att säga om det fortfarande faktiskt slår. Det har varit en sådant år då bara fler och fler hjärtan går sönder, utan att egentligen bli hela igen. Och det enda som finns kvar är skadade själar, och ingen som egentligen orkar hålla ihop sig själv.
Jag sörjer med alla mina vänner som nu står där, skadade och sårade.
Försöker finnas för dom.

Jag har gråtit mer än vanligt sista tiden
Jag vet att jag periodvis tappar greppet om mig själv, det gör vi alla. 
Men just nu  har det varit halare än vanligt. 

Jag klär mig fortfarande trygga roller, precis som alla andra klär sig i olika kläder. Ler, skrattar och kramas för att undvika sanningen. Men när mörkret sedan faller ser jag mina drömmar fylla kudden tillsammans med mina salta tårar. Jag gråter för alla som trott på mig, och dom som fortfarande gör det. Men mest av allt gråter jag över mig själv. Att jag tappat tron på mig själv.

När slutade jag med det ?
När slutade jag vara stark ?