Mela

TalPedagog
Har som vissa nu vet träffat en talpedagog för mina stackars stämband.
Hon gick igenom mina bilder, lite tidigare saker från journalen och sen gick vi igenom övningar som jag ska göra som då ska få mina stämband att slappna av lite.
För just nu är mina stämband som fiolsträngar, och väldigt ärrade vilket man kunde se på bilderna från röntgen. 
Så får att jag inte ska få KRONISK stämbandsförlamning måste jag nu ligga i hårdträning på avslappningsövningarna. Sen ett plus om jag inte skriker, eller viskar heller för just detta sliter väldigt mycket på dom.. ( Så nu vet ni varför jag inte skäller på er längre )
Jag är mycket bättre iaf, fått tillbaka mycket av rösten men den svajjar lite, särskilt när jag varit på jobbet hela dagen, och då känner tom jag nu efterbesöket med pedagogen hur spänt det blir i halsen och enda ner i bröstkorgen.

En remiss är även skickad till lungmottagningen så jag fär träffa nån som återigen går igenom mina astmamediciner för hon tyckte inte riktigt medicineringen va okej, den är ju väldigt hög, vilket jag iof behöver i perioder.

Jag hoppas alla ni mår okej och ni alla slipper influensa och allt va det e för tjaffs som går.
Spännande månader januari och februari.. Nooot !
Sätta livet på pause

Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar på mobilen. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.

Idag har värken i halsen, bröstkorgen och nacken varit svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta idag eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.

Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.

Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet..

Det är helt enkelt ingen bra dag idag, och har varit kämpigt ett tag. Så jag är så otroligt trött just nu , och räcker helt enkelt inte riktigt till känner jag ..

Är det okej att sätta hela livet på pause en stund ?

Tyst Kvinna !
Efter jobb begav jag mig till VC då rösten inte va tillbaka och kroppen i allmänt va lite påverkad av det hela.

Summan av hela besöket och efter undersökning va att jag har en stämbandsförlamning på höger stämband. Mekaniken som styr hela det högra stämbandet är alltså förlamat.
När stämbanden inte fugerar som dom ska kan man inte prata eller sjunga. Man kan inte heller skratta som vanligt eller hosta. Och försöker man ropa på någon så kommer det mest ett väsande ljud som skär i öronen ibland. Vad som sen kommer som en biverkning är ju att andningen så klart blir påverkad, eftersom det " dåliga stämbandet " stänger en del av luftvägen. Så när jag anstränger mig nu så låter jag lite som en gammal skördetröska som har sett sina bästa dagar.. 

I morgon ska jag ringa röntgen och ska in på en sån så fort som möjligt.
Hon trodde dock inte vi skulle hitta något där, vilket är bra, utan att det hela helt enkelt beror på stress och utmattning pga alldeles för dåligt med sömn och värken som ställer till det på många plan.
- Kroppen är finnurlig och säger till när man ska ta det lugnt , skratta hon fram
Ja jo, men jag som älskar att prata, detta är verkligen inte något som är lätt för mig nu när jag måste " vila " stämdbanden. 

Vi får helt enkelt se vad röntgen säger. 
Men som det verkar är det bara att ta det lugnt, träffa en talpedagog, höja medicineringen nu för min astma också som blir lite lidande av allt detta.

Är det inte det ena så är det de andra ......