Mela

Bli inte rädda nu
Nu kommer ett sånt där kombinerat Gnäll, gråt och klaga inlägg.
Sånna som jag e bäst på att skriva, sånna som dock skrämmer mig väldigt mycket när jag skriver för alla känslorna kommer på en och samma gång, och många av er som läser gillar dom inte.

Varför gör ni inte det är då min fråga?

Är det jobbigt att läsa att nån ni känner mår som den mår ?
Eller är ni helt enkelt trötta på mitt gnäll ?

Jag har hört både och nämligen, när jag va som mest aktiv med mitt skrivande.
Fick mail ibland där folk berättade att dom skämdes över mig.
Att jag borde rycka upp mig, att jag bara sökte uppmärksamhet, ja listan kan göras lång.
Av 10 mail va kanske 3-4 stycken peppande, stöttande och positiva.

Förstår ni då varför jag kanske ibland drar mig för att " gnälla " både här och IRL?
Min make får ta väldigt mycket av skiten, och det är väl lite av hans " jobb ", samtidigt som han inte kan vara min soptunna jämt.
Och hallå, vissa saker kanske jag inte ens vill att han ska behöva ta pga många olika anledningar. 

Iaf, vare sig ni vill eller inte så behöver jag skriva av mig.
Lätta på trycket , och jag tänker inte krångla till det, förfina det eller något sånt utan jag tänker bara låta det komma. Naket, utan massa fluff.. Men jag vet inte vart jag ska börja riktigt. 

Jag är en känslomänniska. 
Jag känner mycket och med hela kroppen.
Det kan va rätt påfrestande.. Men jag skulle aldrig byta bort det, jag trivs oftast med mina känslor, även om dom inte är positiva, men jag har lärt mig leva med dom och dom är en del av mig.

Just nu är jag väldigt ledsen.
Och då menar jag verkligen ledsen, och när jag är ledsen blir jag väldigt orolig, och jag får ångest.
Oftast kan jag hantera det, ibland med lite hjälp, men ibland går det inte, som idag.
När man till sist bryter ihop och sitter ihopkrupen på den blöta badrumsmattan och riktigt fulgråter  högt och tydligt. Man bryr sig inte om snoret som rinner och att man saglar, ja ni förstår, ingen vacker syn.

Anledningen till att jag är så ledsen är för att jag har väldigt ont.
Och då menar jag verkligen ont. Mina mediciner tar väl bort dom högsta topparna men ändå inte helt. 
Jag har ont hela tiden, HELA tiden. Jag får ingen pause, där jag kan andas och få lite nya krafter så jag orkar fortsätta ha ont. 
När jag då inte får nån pause, blir sömnen lidande, och fast jag är så trött, så kan jag ändå inte somna och få sova ordentligt för då stör det onda mig.

Jag pratade i telefonen förut, med en kompis, jag älskar att prata i telefonen, men gör det inte så ofta längre.
Jag minns inte så mycket av samtalet egentligen. Men jag fick skratta lite, och det va väldigt förlösande. 
Men jag somnade under samtalet. Bara sådär, vaknade av att min kompis sms.ade mig att jag skulle sova så gott ! Bara två tre minuter kanske somnade jag. Och det är inte första gången. 
Lite roligt tycker en del. Ja kanske nån gång, men det är väldigt ångestfyllt också, och det begränsar mig. 
Det är inte roligt när det under sånna här skov händer 8 av 10 gånger jag pratar i telefonen att jag somnar. Det roliga försvann där efter en eller två gånger. 

Okej, vi har kommit en bit. 
Jag är ledsenm trött och jag har ont.
Vi fortsätter. 

Jag vet att ni inte håller med mig, det behöver ni inte, det är vad JAG tycker och vad JAG känner detta. Det betyder inte att det är sanningen, men det e mina känslor.

Jag kan inte gå ut just nu.
Idag ser det ut som att jag gått en boxningmatch med någon.
Min Rosacea har blossat upp, och detta är nog den värsta gången någonsin. 
Jag e rödflammig, jag har små knottror, små bölder med var, och idag blöder det tom från ena kinden, bara sådär så sprack huden och det både blöder och kommer vätska. 
Och återigen, ONT.. Det gör så ont ! i ansiktet, under huden, på huden, ögonen, ögonfransarna !
Jag fick en kommentar för nåt år sedan, när jag hade ett skov, då va det inte alls lika illa som nu, tänkt då vad folk skulle säga nu om jag va ute på stan. 
Sen är det inte bara ytliga jag som pratar, jag menar inte att jag inte kan gå ut för att jag är så ful nu utan jag mår väldigt dåligt av solen. Den gör det hela mycket värre.
I tisdags va det som det blossade upp ordentligt, jag åkte till sjukhuset och har nu fått en antibiotikakur på 4 månader till en början, så vi kan få bukt på det. 
Men det tar en stund innan den börjar bita på " detta ", det vänder inte över en natt tyvärr. Och biverkningen på just denna kuren med medicin är att levern tar väldigt mycket stryk, vilket den redan gör av medicinerna jag tar innan.

Ja ni förstår !
Jag slutar helt enkelt där för hur ska jag begära att ni ska orka läsa det när jag själv knappt orkar med det.. 

Jag är väldigt trött på att gråta idag.
Det är inte särkilt smickrande för mitt redan " trasiga " ansikte heller med massa fultårar. 
Och idag längtar jag efter min mamma.
Jag vill bara ha mamma här ...

Att ha så ont, och va så trött, och allt det andra är fruktansvärt jobbigt.
Och jag tror inte alla människor förstår det !
Och det är svårt att förklara också, jag försöker, men det är svårt att hitta dom rätta orden, och även om jag gör det så känner inte ni hur ONT det gör. Ni kanske kan " ana " eller försöka förstå men det går inte. 
Min kära stackars man får ta väldigt mycket av mitt gnäll, och mitt humör, min osäkerhet...
Hans stackars axlar kommer gå sönder innan jag e klar.
Jag kräver så sjukt mycket när det blir så här, bekräftelse !! Hela tiden !
Ta på mig, fast det gör ont.
Jag kväver honom.
Mina känslor, som jag lärt mig leva med kommer ta knäcken på honom.
Så snälla ni glöm inte bort honom i allt detta. 
För även nu när jag mår som jag gör, så behöver han fortfarande ses, och höras..

Tappar fokus.
Det blir mest rörigt detta. 
Ett försök att förklara, och kanske få lite förståelse för att folk blir ännu mer förvirrade av känns det som.
Men jag hoppas kanske nån iaf kanske förstår lite. Och då har iaf nån mening blivit rätt......

Lättar Hjärtat
Detta kan vara för mycket för vissa människor nära mig att läsa, 
men jag måste skriva detta för min läkningsprocess. 

När det är något du har att säga, men det slutar med att du är tyst och skriker på dig själv i ditt eget huvud beklagar varje ögonblick du slösat bort på att fundera på för-och nackdelar av dina ord av dina tidigare handlingar och reaktioner.

Även om du vet i ditt hjärta av hjärtan det var inte ditt fel och det borde aldrig ha hade hänt, men ändå är det fortfarande något som har hänt och drabbat dig .

Alla de tankar som går runt i huvudet de stunder du minns är att du bara försöker att inte fokusera på verkligheten av situationen eftersom det lät dig uppslukas i detta då du inte kan göra det ut levande.

du lämnar verkligheten. inte helt bara delvis,inte riktigt bara som en fluga på väggen,mer som din själ har separerat från er fysiska jaget i försök att skydda sig och i ett sista försök att komma ut på denförvirrade andra sidan.

Det lätt att hålla den från främlingar och vänner men när det kommer till dem som har känt dig hela livet … Berätta för dem och skada dem eller hålla det för mig själv och blotta denna börda på egen hand.
Men det blir för tung vikt av skam och skada, som äter på din själ som fortfarande är i bitar.

Du kämpar och försöker hitta lite normalitet igen men faller handlöst sönder framför alla….

De kan reagera på alla typer av vägar kanske skylla dig, ifrågasätta dig, borsta det under mattan som om det aldrig hänt.
Listan kan göras lång.
Oavsett deras reaktion, läkningsprocessen är en lång och svår väg för alla.

Men den viktigaste personen i denna process kommer alltid att vara du: Ignorera inte dig själv och dina tankar, håll huvudet högt och sluta klandra dig själv. Dölj inte din sjukdom och våga fan inte låta den trycka ner dig och tro att du e mindre värd än vad du är.

Dina problem och dina ärr har ändrats vägen, men i slutet av dagen om du börjar plocka upp dessa bitar och fylla ditt hjärta tillbaka upp igen kommer det finnas en hel människa där som har förändrats för evigt pga dessa erfarenheter..

(null)

Hånler mot mig
Det är som om allt bara forsar ur mig som vatten. 
Jag hinner knappt blinka ett fåtal gånger innan jag är helt tom. 
Jag blundar i hopp att när jag öppnar ögonen så är allt precis som det brukade vara. 
Med varje muskelcell i min kropp önskar jag mig tillbaka till den tiden då allting kändes bra. 
Jag önskar att jag kunde plocka upp bitarna av min själ som ligger och hånler mot mig på golvet.

Stanna tiden.
Men jag vet ju att tiden står inte still, bara för att jag vill att den skall göra det. 
 
Jag sitter ensam i vardagsrummet och inser att under kampen att hålla ihop mig själv, har jag bara gått sönder mer. Vad är på riktigt?

Jag ligger vaken om nätterna och känner efter om mitt hjärta frusit till is, för det är omöjligt att säga om det fortfarande faktiskt slår. Det har varit en sådant år då bara fler och fler hjärtan går sönder, utan att egentligen bli hela igen. Och det enda som finns kvar är skadade själar, och ingen som egentligen orkar hålla ihop sig själv.
Jag sörjer med alla mina vänner som nu står där, skadade och sårade.
Försöker finnas för dom.

Jag har gråtit mer än vanligt sista tiden
Jag vet att jag periodvis tappar greppet om mig själv, det gör vi alla. 
Men just nu  har det varit halare än vanligt. 

Jag klär mig fortfarande trygga roller, precis som alla andra klär sig i olika kläder. Ler, skrattar och kramas för att undvika sanningen. Men när mörkret sedan faller ser jag mina drömmar fylla kudden tillsammans med mina salta tårar. Jag gråter för alla som trott på mig, och dom som fortfarande gör det. Men mest av allt gråter jag över mig själv. Att jag tappat tron på mig själv.

När slutade jag med det ?
När slutade jag vara stark ?