Mela

Känsliga själar

Jag känner så oerhört mycket.
Så många känslor som jag inte ens vet namnet på.
Jag är känslig som en fjäder för vinden och det allra minsta kan röra upp de mest främmande känslor.
Jag känner mycket och jag känner stort. Det behöver inte alltid varit något dåligt.
Jag kan tack vare mitt stora känsloliv verkligen uppskatta små saker, små händelser och små drömmar.
Men när känslorna har släpats genom mörker innan de når mig är jag inte riktigt lika glad över att ha känslorna så nära. De blir tunga att bära och uppmanar till tårar, sorg och förtvivlan. Då är det inte lika roligt.
I de stunderna känner jag mig så svag. Svag som inte kan stå emot, som inte kan låta bli att gråta eller som inte klarar av att hålla mig ovan ytan. Jag är svag, jag vill vara stark.

Men så inser jag att styrka inte definieras genom att känna så lite som möjligt.
Att vara stark är inte samma sak som att vara känslolös. Att vara stark innebär att faktiskt känna alla de där jobbiga känslorna och ändå resa sig upp och fortsätta livet. Att torka tårarna om och om igen, att häva sig upp på sina bara armar efter ett fall, att säga: "jag orkar inte" och sedan fortsätta i alla fall. DET är att vara stark.
Att gå igenom helvetet med blicken mot ljuva drömmar.

Alla ni som läser här, oavsett om ni har någon sjukdom eller ej, är starka.
Ni som kämpar, som gråter och ni som känner hopplöshet.
Att ni tar er vidare till morgondagen är en stor bedrift.
Ni är starka, hur mycket känslor ni än känner

Kärleksbrev

” Good morning, on July 7 
Though still in bed, my thoughts go out to you, my Immortal Beloved,
now and then joyfully, then sadly, waiting to learn whether or not fate will hear us
– I can live only wholly with you or not at all – Yes, I am resolved to wander so
long away from you until I can fly to your arms and say that I am really at home with you,
and can send my soul enwrapped in you into the land of spirits
– Yes, unhappily it must be so – You will be the more contained since you know my fidelity to you. No one else can ever possess my heart – never – never –
Oh God, why must one be parted from one whom one so loves.
And yet my life in V is now a wretched life
– Your love makes me at once the happiest and the unhappiest of men –
At my age I need a steady, quiet life – can that be so in our connection?
My angel, I have just been told that the mailcoach goes every day – therefore I must close at once so that you may receive the letter at once
– Be calm, only by a calm consideration of our existence can we achieve our purpose to live together –
Be calm – love me – today – yesterday – what tearful longings for you – you – you – my life – my all – farewell.
Oh continue to love me – never misjudge the most faithful heart of your beloved.
ever thine 
ever mine 
ever ours”

Ett av världens vackraste kärleksbrev
Skrivet av Ludwig van Beethoven.
Jag läser det väldigt ofta och just sista frasen Ever Thine, Ever Mine, Ever Ours har satt sina spår hos mig ..

Vi skriver aldrig kärleksbrev längre ..
Och då menar jag BREV, inte mail , sms eller nåt annat ..
Jag menar sånt, skrivet med penna, på papper, som man lägger ner själ och hjärta i .
Sånt som ofta ger en speciell doft när man öppnar det, som bleks med tiden, men som betyder så mycke mer än ett jävla sms, mail eller va det nu är ..
Varför har vi slutat med sånt ?