Mela

Lättar Hjärtat
Detta kan vara för mycket för vissa människor nära mig att läsa, 
men jag måste skriva detta för min läkningsprocess. 

När det är något du har att säga, men det slutar med att du är tyst och skriker på dig själv i ditt eget huvud beklagar varje ögonblick du slösat bort på att fundera på för-och nackdelar av dina ord av dina tidigare handlingar och reaktioner.

Även om du vet i ditt hjärta av hjärtan det var inte ditt fel och det borde aldrig ha hade hänt, men ändå är det fortfarande något som har hänt och drabbat dig .

Alla de tankar som går runt i huvudet de stunder du minns är att du bara försöker att inte fokusera på verkligheten av situationen eftersom det lät dig uppslukas i detta då du inte kan göra det ut levande.

du lämnar verkligheten. inte helt bara delvis,inte riktigt bara som en fluga på väggen,mer som din själ har separerat från er fysiska jaget i försök att skydda sig och i ett sista försök att komma ut på denförvirrade andra sidan.

Det lätt att hålla den från främlingar och vänner men när det kommer till dem som har känt dig hela livet … Berätta för dem och skada dem eller hålla det för mig själv och blotta denna börda på egen hand.
Men det blir för tung vikt av skam och skada, som äter på din själ som fortfarande är i bitar.

Du kämpar och försöker hitta lite normalitet igen men faller handlöst sönder framför alla….

De kan reagera på alla typer av vägar kanske skylla dig, ifrågasätta dig, borsta det under mattan som om det aldrig hänt.
Listan kan göras lång.
Oavsett deras reaktion, läkningsprocessen är en lång och svår väg för alla.

Men den viktigaste personen i denna process kommer alltid att vara du: Ignorera inte dig själv och dina tankar, håll huvudet högt och sluta klandra dig själv. Dölj inte din sjukdom och våga fan inte låta den trycka ner dig och tro att du e mindre värd än vad du är.

Dina problem och dina ärr har ändrats vägen, men i slutet av dagen om du börjar plocka upp dessa bitar och fylla ditt hjärta tillbaka upp igen kommer det finnas en hel människa där som har förändrats för evigt pga dessa erfarenheter..

(null)

Att Titta i spegeln på riktigt
Sällan ser jag mig i badrumsspeglar, jag tycker inte om dem, eller speglar överhuvudtaget, men just nu gör jag det, ser alltså. Jag står där inne och tvättar mina händer efter toabesöket, och så gör jag det bara, lyfter blicken från handfatet (där jag alltid annars ser) och ser mig själv i ögonen.
 Jag har bruna ögon. Under den vänstra pupillen har jag en svart fläck. Mina ögonfransar är korta, ögonbrynen borde plockas. Jag är mörk under ögonen, och min blick är rätt likgiltig. 
 
Jag stänger av vattnet och står kvar där, jag står stilla och betraktar mitt ansikte. Kanske kan jag se att jag gått ner lite i vikt. Men inte mycket. I badrumslampans sken upplevs min hy som väldigt varm. Håret är risigt och helt utan glans. Kinderna är röda, och jag är helt osminkad.
Min näsa, hakan, sneda tänder, jag tittar på allt och jag ser allt. Munnen. Den ler inte, men den är inte heller förvriden i någon form av grimas. Den är en mun. En stängd mun i ett uttryckslöst ansikte.
Jag ser med andra ord ingenting.
 
Folk säger, att det finns massor av känslor där, inuti.
 
Jag har närt alla känslor med energi idag. Jag har varit i solen och tankat värme med djuren och Lillefot. Jag har druckit kaffe, jag har skrattat hjärtligt i telefonen med min vän.
Jag har gråtit till ett tv-program. 
Man kan säga att jag har levt idag.

Fast det syns inte direkt när jag tittar på mitt ansikte i spegeln. 
 
 
 Just därför stänger jag av vattenkranen och möter min egen blick, ser mitt eget ansikte, för att se om det finns där som alla säger. Finns känslorna bakom ansiktet som håller ihop i en bil, eller under en kaffe med vänner, ett arbetspass eller en stilla stund i sängen innan hon somnar?
 
Men allt jag ser är ju mig själv, det där ansiktet, och som alla andra gånger jag får syn på mig själv i en spegel vill jag bara slå sönder glaset. Det är allt. Så jag släcker lampan och går ut.
Allt går på automatik
Folk går med sina hundar på promenad, hundar som drar i sina koppel, skiter på gräsmattor som luktar ruttet, och bajset ska plockas upp i en sådan där svart knölig påse som plockas upp ur en jackficka. Barn leker på skolgårdarna, gungar i gamla bildäck och håller i kedjorna med fingrar utan vantar.
Kommer någon ihåg doften om händerna efter en rast när man gungat?
 
 På kanal efter kanal efter kanal visas program och filmer som ingen egentligen vill se men som någon och några tittar på ändå, trots allt. Bildäck sliter ner asfalten, fåglar låter illa, och den stora skorstenen vid lasarettet spyr ut sin svarta rök. Av någon anledning blir det knopp på träden, himlen ser blå ut under dagarna och svart ut på nätterna. Gatlamporna längt ut på insektsspröten av metall lyser i olika nyanser, blir som landsfasta stjärnor av orange och isigt vit.

Jag ser inga riktiga stjärnor lysa alls inatt.

Människor plockar fram och plockar undan, frukost, mat, jobb, kläder, liv. 
Minnen och drömmar. De plockar fram en ny dag efter en ny dag efter en ny dag, och allt det här pågår medan jag är helt övertygad om att mitt hjärta inte slår längre.
 
 
Jag bara vet att jag ler, att jag öppnar munnen, tuggar och sväljer när jag bjuds på mat, skrattar när jag hör ett skämt och pratar när det blir tyst. Jag vet att jag gör det på automatik, samma automatik som får världen att gå runt, som får den där människan nere på gatan, fast bland förrädiska gatlampsstjärnor, att plocks upp skiten efter sin hund, gå hem och lägga sig och sova några timmar innan det är dags att plocka fram en ny dag som inte kommer vara mycket bättre än den igår.

När börjar vi göra allt på automatik?
När slutade vi att bli lite galna och göra saker som vi ville och kände för?

Lets go Crazy for one day ... !!!