Mela

Kära Samtid


Min kropp är värd att älskas, förutsatt att den är skapad på hälsosam väg, menar dom. Den mängd kärlek jag har till min kropp ska alltså stå i direkt korrelation till mina hälsosamma val, hur är det tänkt att fungera rent praktisk?

"Oj, där slank en bit choklad ned, bäst att jag sänker dagens självskattningssiffra"? Eller kan det tänkas att egenvärdet höjs i korrelation med uppkastandet av chokladbiten? I sådana fall tror jag mig kunna hävda att jag förstår utspridningen av bulimi bland unga tjejer. 

Häxjakten slutar givetvis inte där, om man ska vara hälsosam för att förtjäna sin egen kärlek (som nu mer är beroende av andra människors godkännande) så måste man träna, äta hälsosamt, vara nikotinfri, våga säga nej till sköljmedel och plastleksaker. Vilket jag inte säger att är orimliga saker att avstå eller göra - men jag menar att det inte är bundet till, eller får begränsa, hur mycket kärlek du har till dig själv.

Man bör också vara medveten om att socker är djävulens glitter på jordklotet och sötningsmedel densammes utspädda säd. Halvfabrikat är den lates synd och alla vet vi vad bibeln säger om lättja. 

Listorna kan göras oändligt långa, vi kontrollerar varandras minsta lilla felsteg ut i absurdum och envisas med att kliva på andra i syfte att höja oss själva. 

Medans denna karusell av dömande vältran pågår och vi patologiserar ALLT vi kommer över, så glömmer vi att det finns riktiga människor där ute, med riktiga hälsoproblem. I en samtid där jag förbjuds från att älska mig själv på grund av en (nåja) chokladbit för mycket, hur ska då "missbrukande Jonathan" göra det?

Med det sagt ska jag gå och sänka en marabou och ta ett glad Prosecco och älska skiten ur mig själv. Puss hej! 

(null)

Att Titta i spegeln på riktigt
Sällan ser jag mig i badrumsspeglar, jag tycker inte om dem, eller speglar överhuvudtaget, men just nu gör jag det, ser alltså. Jag står där inne och tvättar mina händer efter toabesöket, och så gör jag det bara, lyfter blicken från handfatet (där jag alltid annars ser) och ser mig själv i ögonen.
 Jag har bruna ögon. Under den vänstra pupillen har jag en svart fläck. Mina ögonfransar är korta, ögonbrynen borde plockas. Jag är mörk under ögonen, och min blick är rätt likgiltig. 
 
Jag stänger av vattnet och står kvar där, jag står stilla och betraktar mitt ansikte. Kanske kan jag se att jag gått ner lite i vikt. Men inte mycket. I badrumslampans sken upplevs min hy som väldigt varm. Håret är risigt och helt utan glans. Kinderna är röda, och jag är helt osminkad.
Min näsa, hakan, sneda tänder, jag tittar på allt och jag ser allt. Munnen. Den ler inte, men den är inte heller förvriden i någon form av grimas. Den är en mun. En stängd mun i ett uttryckslöst ansikte.
Jag ser med andra ord ingenting.
 
Folk säger, att det finns massor av känslor där, inuti.
 
Jag har närt alla känslor med energi idag. Jag har varit i solen och tankat värme med djuren och Lillefot. Jag har druckit kaffe, jag har skrattat hjärtligt i telefonen med min vän.
Jag har gråtit till ett tv-program. 
Man kan säga att jag har levt idag.

Fast det syns inte direkt när jag tittar på mitt ansikte i spegeln. 
 
 
 Just därför stänger jag av vattenkranen och möter min egen blick, ser mitt eget ansikte, för att se om det finns där som alla säger. Finns känslorna bakom ansiktet som håller ihop i en bil, eller under en kaffe med vänner, ett arbetspass eller en stilla stund i sängen innan hon somnar?
 
Men allt jag ser är ju mig själv, det där ansiktet, och som alla andra gånger jag får syn på mig själv i en spegel vill jag bara slå sönder glaset. Det är allt. Så jag släcker lampan och går ut.
Allt går på automatik
Folk går med sina hundar på promenad, hundar som drar i sina koppel, skiter på gräsmattor som luktar ruttet, och bajset ska plockas upp i en sådan där svart knölig påse som plockas upp ur en jackficka. Barn leker på skolgårdarna, gungar i gamla bildäck och håller i kedjorna med fingrar utan vantar.
Kommer någon ihåg doften om händerna efter en rast när man gungat?
 
 På kanal efter kanal efter kanal visas program och filmer som ingen egentligen vill se men som någon och några tittar på ändå, trots allt. Bildäck sliter ner asfalten, fåglar låter illa, och den stora skorstenen vid lasarettet spyr ut sin svarta rök. Av någon anledning blir det knopp på träden, himlen ser blå ut under dagarna och svart ut på nätterna. Gatlamporna längt ut på insektsspröten av metall lyser i olika nyanser, blir som landsfasta stjärnor av orange och isigt vit.

Jag ser inga riktiga stjärnor lysa alls inatt.

Människor plockar fram och plockar undan, frukost, mat, jobb, kläder, liv. 
Minnen och drömmar. De plockar fram en ny dag efter en ny dag efter en ny dag, och allt det här pågår medan jag är helt övertygad om att mitt hjärta inte slår längre.
 
 
Jag bara vet att jag ler, att jag öppnar munnen, tuggar och sväljer när jag bjuds på mat, skrattar när jag hör ett skämt och pratar när det blir tyst. Jag vet att jag gör det på automatik, samma automatik som får världen att gå runt, som får den där människan nere på gatan, fast bland förrädiska gatlampsstjärnor, att plocks upp skiten efter sin hund, gå hem och lägga sig och sova några timmar innan det är dags att plocka fram en ny dag som inte kommer vara mycket bättre än den igår.

När börjar vi göra allt på automatik?
När slutade vi att bli lite galna och göra saker som vi ville och kände för?

Lets go Crazy for one day ... !!!