Mela

Sätta livet på pause

Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar på mobilen. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.

Idag har värken i halsen, bröstkorgen och nacken varit svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta idag eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.

Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.

Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet..

Det är helt enkelt ingen bra dag idag, och har varit kämpigt ett tag. Så jag är så otroligt trött just nu , och räcker helt enkelt inte riktigt till känner jag ..

Är det okej att sätta hela livet på pause en stund ?

Känsliga själar

Jag känner så oerhört mycket.
Så många känslor som jag inte ens vet namnet på.
Jag är känslig som en fjäder för vinden och det allra minsta kan röra upp de mest främmande känslor.
Jag känner mycket och jag känner stort. Det behöver inte alltid varit något dåligt.
Jag kan tack vare mitt stora känsloliv verkligen uppskatta små saker, små händelser och små drömmar.
Men när känslorna har släpats genom mörker innan de når mig är jag inte riktigt lika glad över att ha känslorna så nära. De blir tunga att bära och uppmanar till tårar, sorg och förtvivlan. Då är det inte lika roligt.
I de stunderna känner jag mig så svag. Svag som inte kan stå emot, som inte kan låta bli att gråta eller som inte klarar av att hålla mig ovan ytan. Jag är svag, jag vill vara stark.

Men så inser jag att styrka inte definieras genom att känna så lite som möjligt.
Att vara stark är inte samma sak som att vara känslolös. Att vara stark innebär att faktiskt känna alla de där jobbiga känslorna och ändå resa sig upp och fortsätta livet. Att torka tårarna om och om igen, att häva sig upp på sina bara armar efter ett fall, att säga: "jag orkar inte" och sedan fortsätta i alla fall. DET är att vara stark.
Att gå igenom helvetet med blicken mot ljuva drömmar.

Alla ni som läser här, oavsett om ni har någon sjukdom eller ej, är starka.
Ni som kämpar, som gråter och ni som känner hopplöshet.
Att ni tar er vidare till morgondagen är en stor bedrift.
Ni är starka, hur mycket känslor ni än känner

Bland Änglar och Demoner ..

Nu måste folk börja tänka på sina medmänniskor och faktiskt inse att man mår bättre utav att hjälpa andra och sluta vara så fokuserade på sitt egna stora ego.

Det ligger i var och ens uppgift att vifta bort djävulen på axeln och se till att ängeln kommer fram mer och mer. Så att vi människor blir gladare och uppskattar mer av det vi ser och upplever.

Utöver det sistnämnda så kommer också ängeln på axeln göra så att våran självbild automatiskt minskar avståndet med våran idealbild.
Så låt dig nu inte påverkas av idioti och människor med brist på empati  !

Allt gott!