Mela

TalPedagog
Har som vissa nu vet träffat en talpedagog för mina stackars stämband.
Hon gick igenom mina bilder, lite tidigare saker från journalen och sen gick vi igenom övningar som jag ska göra som då ska få mina stämband att slappna av lite.
För just nu är mina stämband som fiolsträngar, och väldigt ärrade vilket man kunde se på bilderna från röntgen. 
Så får att jag inte ska få KRONISK stämbandsförlamning måste jag nu ligga i hårdträning på avslappningsövningarna. Sen ett plus om jag inte skriker, eller viskar heller för just detta sliter väldigt mycket på dom.. ( Så nu vet ni varför jag inte skäller på er längre )
Jag är mycket bättre iaf, fått tillbaka mycket av rösten men den svajjar lite, särskilt när jag varit på jobbet hela dagen, och då känner tom jag nu efterbesöket med pedagogen hur spänt det blir i halsen och enda ner i bröstkorgen.

En remiss är även skickad till lungmottagningen så jag fär träffa nån som återigen går igenom mina astmamediciner för hon tyckte inte riktigt medicineringen va okej, den är ju väldigt hög, vilket jag iof behöver i perioder.

Jag hoppas alla ni mår okej och ni alla slipper influensa och allt va det e för tjaffs som går.
Spännande månader januari och februari.. Nooot !
Sätta livet på pause

Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar på mobilen. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.

Idag har värken i halsen, bröstkorgen och nacken varit svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta idag eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.

Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.

Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet..

Det är helt enkelt ingen bra dag idag, och har varit kämpigt ett tag. Så jag är så otroligt trött just nu , och räcker helt enkelt inte riktigt till känner jag ..

Är det okej att sätta hela livet på pause en stund ?

Body Shaming

Var man än är, i verkliga livet eller på internet möts man av all denna anti-fläsk-propaganda.
Visst är det roligt att få upptryckt i ansiktet att vad du än gör BLI INTE FET och än värre, ÄR du redan FET så måste du går ner i vikt NU!

Tyvärr så är detta dagens verklighet. Så här rädda är alltså människor idag för att bli det totalt avskyvärda, hemskaste i världen, nämligen F E T !

Är det underligt att barn i 10-årsåldern bantar?

Är det underligt att unga flickor svälter sig sjuka? Nej det är det inte.

Varför är Sverige ett sånt jäkla fett-panik-land?

Jag är fet och jag mår bra..


Hur kommer det sig att folk är så rädda för att gå upp i vikt att de behandlar tjocka människor som att de vore pestsmittade och som att fetma är smittsamt? Hur kommer det sig att det finns människor som inte kan låta bli att uttrycka sitt äckel över andras kroppar om de är större än vad som idag anses normalt?

Minns att jag en dag var  inne på Gina Tricot i den stad jag bodde i för ett tag sedan, en affär där jag ofta handlar och då köper jag storlek M-L som sitter bra på mig för det mesta.

När jag och en vännina till mig står och kikar på en klänning så hör jag en tjej sucka bakom mig och kläcka ur sig

"Åh vad jobbigt att man inte kan be tjockisar flytta på sig, man måste ju ha respekt för de som är feta".
Varvid jag vänder mig om och ler mot tjejen, Det är ingen fara, jag har nämligen respekt för de som är korkade så jag kan flytta på mig".

Hur jäkla dum i huvudet får man vara?

Vad ger DIG rätten att se ner på MIG och tycka att jag är en sämre person på grund av min klädstorlek?

Låt oss vara lyckliga tjockisar utan att tala om för oss hur äckliga vi är, för i mina ögon så säger det mer om dig, än det gör om mig.