Mela

Kära Samtid


Min kropp är värd att älskas, förutsatt att den är skapad på hälsosam väg, menar dom. Den mängd kärlek jag har till min kropp ska alltså stå i direkt korrelation till mina hälsosamma val, hur är det tänkt att fungera rent praktisk?

"Oj, där slank en bit choklad ned, bäst att jag sänker dagens självskattningssiffra"? Eller kan det tänkas att egenvärdet höjs i korrelation med uppkastandet av chokladbiten? I sådana fall tror jag mig kunna hävda att jag förstår utspridningen av bulimi bland unga tjejer. 

Häxjakten slutar givetvis inte där, om man ska vara hälsosam för att förtjäna sin egen kärlek (som nu mer är beroende av andra människors godkännande) så måste man träna, äta hälsosamt, vara nikotinfri, våga säga nej till sköljmedel och plastleksaker. Vilket jag inte säger att är orimliga saker att avstå eller göra - men jag menar att det inte är bundet till, eller får begränsa, hur mycket kärlek du har till dig själv.

Man bör också vara medveten om att socker är djävulens glitter på jordklotet och sötningsmedel densammes utspädda säd. Halvfabrikat är den lates synd och alla vet vi vad bibeln säger om lättja. 

Listorna kan göras oändligt långa, vi kontrollerar varandras minsta lilla felsteg ut i absurdum och envisas med att kliva på andra i syfte att höja oss själva. 

Medans denna karusell av dömande vältran pågår och vi patologiserar ALLT vi kommer över, så glömmer vi att det finns riktiga människor där ute, med riktiga hälsoproblem. I en samtid där jag förbjuds från att älska mig själv på grund av en (nåja) chokladbit för mycket, hur ska då "missbrukande Jonathan" göra det?

Med det sagt ska jag gå och sänka en marabou och ta ett glad Prosecco och älska skiten ur mig själv. Puss hej! 

(null)

Allt går på automatik
Folk går med sina hundar på promenad, hundar som drar i sina koppel, skiter på gräsmattor som luktar ruttet, och bajset ska plockas upp i en sådan där svart knölig påse som plockas upp ur en jackficka. Barn leker på skolgårdarna, gungar i gamla bildäck och håller i kedjorna med fingrar utan vantar.
Kommer någon ihåg doften om händerna efter en rast när man gungat?
 
 På kanal efter kanal efter kanal visas program och filmer som ingen egentligen vill se men som någon och några tittar på ändå, trots allt. Bildäck sliter ner asfalten, fåglar låter illa, och den stora skorstenen vid lasarettet spyr ut sin svarta rök. Av någon anledning blir det knopp på träden, himlen ser blå ut under dagarna och svart ut på nätterna. Gatlamporna längt ut på insektsspröten av metall lyser i olika nyanser, blir som landsfasta stjärnor av orange och isigt vit.

Jag ser inga riktiga stjärnor lysa alls inatt.

Människor plockar fram och plockar undan, frukost, mat, jobb, kläder, liv. 
Minnen och drömmar. De plockar fram en ny dag efter en ny dag efter en ny dag, och allt det här pågår medan jag är helt övertygad om att mitt hjärta inte slår längre.
 
 
Jag bara vet att jag ler, att jag öppnar munnen, tuggar och sväljer när jag bjuds på mat, skrattar när jag hör ett skämt och pratar när det blir tyst. Jag vet att jag gör det på automatik, samma automatik som får världen att gå runt, som får den där människan nere på gatan, fast bland förrädiska gatlampsstjärnor, att plocks upp skiten efter sin hund, gå hem och lägga sig och sova några timmar innan det är dags att plocka fram en ny dag som inte kommer vara mycket bättre än den igår.

När börjar vi göra allt på automatik?
När slutade vi att bli lite galna och göra saker som vi ville och kände för?

Lets go Crazy for one day ... !!! 
Dagens Fråga
Jag fick ett sms ....
som gjorde jag började tänka massa på det här med vänner ........
Sms.et fortsatte med frågor fram och tillbaka som Vad skulle du göra? 

 Vad skulle du göra för en vän som mår skit?
Sopa hennes glassplitter så hon inte skär sina bara fötter, prata med henne i telefon fast hon själv inte kommer minnas det, hög på piller som hon är, skjutsa henne till psyk eller hålla fast henne när hela hennes kropp skakar av ångest? Våga se alla hennes fula sidor utan att rygga undan?
 
Laga mat och tvinga henne att äta, handla, dra upp henne ur sängen och tvinga in henne i duschen?
Åka en timme med bil för att hålla henne i famnen när hon drunknar i sin jävla ångest och se en film, för att sedan åka en timme igen, hem?
Ligga intill henne i sängen och inte ens ana något innan hon säger det, och då vara den som håller hårt när bröstkorgen hotar sprängas i tusen bitar så kaosvargen kan fly?
 
Skicka sms eller mail eller youtubelänkar och massor av tankar när de som bäst behövs, utan att vara rädd för att trampa på ömma tår? Säga det som verkligen behövs säga, men som kanske många inte vågar?
Vad skulle jag göra för en vän som mår skit?
Jag skulle skriva berätta miljoner sagor, som jag redan skrivit i mitt huvud, tills ångesten tröttnar, jag skulle vinna.

Jag skulle hålla hårt, om hårdhet behövdes. 

Jag skulle sitta i närheten och läsa en bok, om närhet behövdes, men inte mer närhet än så. Jag skulle  ringa,prata eller bara få besked om att allt är okej.
Skriva jättelånga brev, klistra fast bokmärken, glitter och fröpåsar, för att han sade att när han mår dåligt och är ensam så får växter honom att känna sig mindre ensam; de är beroende av honom.
 
 
Jag skulle gå två meter bakom henne hela vägen hem mitt i natten när hon var i sin ångest och inte ville att jag skulle se på henne, jag skulle finnas där ifall hon behövde mig, och för att inget skulle hända.
Jag skulle inte tveka. Jag skulle lyssna om det behövdes och enbart sitta i tystnad om det var så det skulle vara. Jag skulle prata om allt och ingenting, eller bara om det som betyder något. För jag vet att ångest och skit och dåligt mående är så nyckfullt. Ingen människa är den andre lik, alla behöver olika saker.

Vad skulle jag göra för en vän som mår skit? Jag skulle säga att jag finns. Jag finns nu, i morgon och alla andra dagar. På det sättet jag behövs. Om det är för att prata eller inte prata. Och behövs jag inte, så finns jag här ändå. Det är ju det vänner är till för