Mela

Kära Samtid


Min kropp är värd att älskas, förutsatt att den är skapad på hälsosam väg, menar dom. Den mängd kärlek jag har till min kropp ska alltså stå i direkt korrelation till mina hälsosamma val, hur är det tänkt att fungera rent praktisk?

"Oj, där slank en bit choklad ned, bäst att jag sänker dagens självskattningssiffra"? Eller kan det tänkas att egenvärdet höjs i korrelation med uppkastandet av chokladbiten? I sådana fall tror jag mig kunna hävda att jag förstår utspridningen av bulimi bland unga tjejer. 

Häxjakten slutar givetvis inte där, om man ska vara hälsosam för att förtjäna sin egen kärlek (som nu mer är beroende av andra människors godkännande) så måste man träna, äta hälsosamt, vara nikotinfri, våga säga nej till sköljmedel och plastleksaker. Vilket jag inte säger att är orimliga saker att avstå eller göra - men jag menar att det inte är bundet till, eller får begränsa, hur mycket kärlek du har till dig själv.

Man bör också vara medveten om att socker är djävulens glitter på jordklotet och sötningsmedel densammes utspädda säd. Halvfabrikat är den lates synd och alla vet vi vad bibeln säger om lättja. 

Listorna kan göras oändligt långa, vi kontrollerar varandras minsta lilla felsteg ut i absurdum och envisas med att kliva på andra i syfte att höja oss själva. 

Medans denna karusell av dömande vältran pågår och vi patologiserar ALLT vi kommer över, så glömmer vi att det finns riktiga människor där ute, med riktiga hälsoproblem. I en samtid där jag förbjuds från att älska mig själv på grund av en (nåja) chokladbit för mycket, hur ska då "missbrukande Jonathan" göra det?

Med det sagt ska jag gå och sänka en marabou och ta ett glad Prosecco och älska skiten ur mig själv. Puss hej! 

(null)

Det är jävligt mycket nu.. Okej ?sj
I Natt, när jag låg och försökte sova, så bloggade jag i mitt huvud.
Det blev en bra text, lång, och intressant. Och jag fick mycet positiv respons för den.

Men det va i mitt huvud.
I Natt
Nu när jag sätter mig framför datorn  och tänker - Nu ska vi skriva något som underhåller !
* blankt *
Skrivkramp..

Jag älskar som många av er vet att skriva.
Jag älskar att underhålla, reta upp er, och fånga er med mina texter.
Men just nu har jag väldigt svårt att få ner orden.
Ibland, har jag bra och viktiga saker att skriva om, men jag får inte ner det som jag vill.
Det blir bara en himla röra med bokstäver som inte alls bildar nån intressant mening, knappt rättstavade ord,

Har svårt att hitta känslan.
Svårt att få ner känslan.
Känslomässig Dyselexi ?

Förr eller senare släpper det nog.
Kanske släpper det när jag mår bättre.
Eller inte. 
Jag kommer försöka iaf.. 

Idag va det dags för besöket på ögonsjukhuset.
Maken va med som sällskap och stöd. 
Vi gick fel först men kom snabbt till rätta.
Långt besök..
Ögondroppar, bedövning, mer ögondroppar och sen nån gegga som färgade mina ögonvitor.
En lugn och pedagogisk läkare, som förstod att jag har ont och tog det lungt med mig och förklarade hela tiden vad han gjorde. Ja han pratade med mig lite som att jag va ett 8 årigt barn, och det kändes väldigt bra. 
Jag behövde det !

Jag har Glaskroppsavlossning.
Har ni hört nåt så tjusigt (!?!?)
Det i sig är inte farligt, men det är jobbigt , och när det gått så långt som på mig så finns det också en stor risk för Näthinneavlossning om man inte tar det lungt. 
Så nu har jag fått tre olika salvor, två olika ögondroppar, cortisonbehandling som ska pågå i två månader och en till dos med piller som jag inte minns va det va bra för. 
Och sen tips om en rengöring för ögonen. 

Och återigen så fick jag lyssna på en halv föreläsning om att jag måste ta det lungt.
Om jag inte vill bli blind.. 
Att Rosacean som spridit sej, och nu blivit jävligt illa, faktiskt speglar lite hur jag mår inombords.
Lyssna på kroppen, det måste man när man börjar bli gammal.. Ja han fick även in att jag börjar bli gammal i föreläsningen 

Många av er tjatar om att jag ska ta det lungt, varva ner lite.
Och ni tror säkert jag inte lyssnar, men det gör jag, tro mig, för denna resa nu med skov, har slitigt väldigt mycket på mig. Både psyskiskt och fysiskt.

Jag glömmer bort saker väldigt lätt.
När jag kör från jobb till dagis, kommer jag på mig själv, med att jag glömt vägen till dagis.
Jag är trött jämt, och fast jag är så trött, så kan jag inte sova riktigt. Dock vissa dagar, kan jag sova dygnet runt, då kan jag sova massa men ändå inte känna mig pigg .
Ja ni ser, alla dom tecknerna för klassiskt utmattningssyndrom. 

Varför tjatar du hela tiden om detta ?!?
För att det fortfarande är massa människor som snackar alldeles för mycket skit, och som inte alls verkar förstå. Dom är så uppslukade i sitt, och i sig själva, och blir irriterade och arga för att jag och resten av familjen kanske just nu inte riktigt hinner höra av oss eller ses.
Hinner är iom lite fel ord att använda, vi skulle självklart hinna, men helt ärligt, vi vill kanske inte jämt heller, för det är jävligt mycket här som vi behöver lägga energin på.. Okej ?


Bli inte rädda nu
Nu kommer ett sånt där kombinerat Gnäll, gråt och klaga inlägg.
Sånna som jag e bäst på att skriva, sånna som dock skrämmer mig väldigt mycket när jag skriver för alla känslorna kommer på en och samma gång, och många av er som läser gillar dom inte.

Varför gör ni inte det är då min fråga?

Är det jobbigt att läsa att nån ni känner mår som den mår ?
Eller är ni helt enkelt trötta på mitt gnäll ?

Jag har hört både och nämligen, när jag va som mest aktiv med mitt skrivande.
Fick mail ibland där folk berättade att dom skämdes över mig.
Att jag borde rycka upp mig, att jag bara sökte uppmärksamhet, ja listan kan göras lång.
Av 10 mail va kanske 3-4 stycken peppande, stöttande och positiva.

Förstår ni då varför jag kanske ibland drar mig för att " gnälla " både här och IRL?
Min make får ta väldigt mycket av skiten, och det är väl lite av hans " jobb ", samtidigt som han inte kan vara min soptunna jämt.
Och hallå, vissa saker kanske jag inte ens vill att han ska behöva ta pga många olika anledningar. 

Iaf, vare sig ni vill eller inte så behöver jag skriva av mig.
Lätta på trycket , och jag tänker inte krångla till det, förfina det eller något sånt utan jag tänker bara låta det komma. Naket, utan massa fluff.. Men jag vet inte vart jag ska börja riktigt. 

Jag är en känslomänniska. 
Jag känner mycket och med hela kroppen.
Det kan va rätt påfrestande.. Men jag skulle aldrig byta bort det, jag trivs oftast med mina känslor, även om dom inte är positiva, men jag har lärt mig leva med dom och dom är en del av mig.

Just nu är jag väldigt ledsen.
Och då menar jag verkligen ledsen, och när jag är ledsen blir jag väldigt orolig, och jag får ångest.
Oftast kan jag hantera det, ibland med lite hjälp, men ibland går det inte, som idag.
När man till sist bryter ihop och sitter ihopkrupen på den blöta badrumsmattan och riktigt fulgråter  högt och tydligt. Man bryr sig inte om snoret som rinner och att man saglar, ja ni förstår, ingen vacker syn.

Anledningen till att jag är så ledsen är för att jag har väldigt ont.
Och då menar jag verkligen ont. Mina mediciner tar väl bort dom högsta topparna men ändå inte helt. 
Jag har ont hela tiden, HELA tiden. Jag får ingen pause, där jag kan andas och få lite nya krafter så jag orkar fortsätta ha ont. 
När jag då inte får nån pause, blir sömnen lidande, och fast jag är så trött, så kan jag ändå inte somna och få sova ordentligt för då stör det onda mig.

Jag pratade i telefonen förut, med en kompis, jag älskar att prata i telefonen, men gör det inte så ofta längre.
Jag minns inte så mycket av samtalet egentligen. Men jag fick skratta lite, och det va väldigt förlösande. 
Men jag somnade under samtalet. Bara sådär, vaknade av att min kompis sms.ade mig att jag skulle sova så gott ! Bara två tre minuter kanske somnade jag. Och det är inte första gången. 
Lite roligt tycker en del. Ja kanske nån gång, men det är väldigt ångestfyllt också, och det begränsar mig. 
Det är inte roligt när det under sånna här skov händer 8 av 10 gånger jag pratar i telefonen att jag somnar. Det roliga försvann där efter en eller två gånger. 

Okej, vi har kommit en bit. 
Jag är ledsenm trött och jag har ont.
Vi fortsätter. 

Jag vet att ni inte håller med mig, det behöver ni inte, det är vad JAG tycker och vad JAG känner detta. Det betyder inte att det är sanningen, men det e mina känslor.

Jag kan inte gå ut just nu.
Idag ser det ut som att jag gått en boxningmatch med någon.
Min Rosacea har blossat upp, och detta är nog den värsta gången någonsin. 
Jag e rödflammig, jag har små knottror, små bölder med var, och idag blöder det tom från ena kinden, bara sådär så sprack huden och det både blöder och kommer vätska. 
Och återigen, ONT.. Det gör så ont ! i ansiktet, under huden, på huden, ögonen, ögonfransarna !
Jag fick en kommentar för nåt år sedan, när jag hade ett skov, då va det inte alls lika illa som nu, tänkt då vad folk skulle säga nu om jag va ute på stan. 
Sen är det inte bara ytliga jag som pratar, jag menar inte att jag inte kan gå ut för att jag är så ful nu utan jag mår väldigt dåligt av solen. Den gör det hela mycket värre.
I tisdags va det som det blossade upp ordentligt, jag åkte till sjukhuset och har nu fått en antibiotikakur på 4 månader till en början, så vi kan få bukt på det. 
Men det tar en stund innan den börjar bita på " detta ", det vänder inte över en natt tyvärr. Och biverkningen på just denna kuren med medicin är att levern tar väldigt mycket stryk, vilket den redan gör av medicinerna jag tar innan.

Ja ni förstår !
Jag slutar helt enkelt där för hur ska jag begära att ni ska orka läsa det när jag själv knappt orkar med det.. 

Jag är väldigt trött på att gråta idag.
Det är inte särkilt smickrande för mitt redan " trasiga " ansikte heller med massa fultårar. 
Och idag längtar jag efter min mamma.
Jag vill bara ha mamma här ...

Att ha så ont, och va så trött, och allt det andra är fruktansvärt jobbigt.
Och jag tror inte alla människor förstår det !
Och det är svårt att förklara också, jag försöker, men det är svårt att hitta dom rätta orden, och även om jag gör det så känner inte ni hur ONT det gör. Ni kanske kan " ana " eller försöka förstå men det går inte. 
Min kära stackars man får ta väldigt mycket av mitt gnäll, och mitt humör, min osäkerhet...
Hans stackars axlar kommer gå sönder innan jag e klar.
Jag kräver så sjukt mycket när det blir så här, bekräftelse !! Hela tiden !
Ta på mig, fast det gör ont.
Jag kväver honom.
Mina känslor, som jag lärt mig leva med kommer ta knäcken på honom.
Så snälla ni glöm inte bort honom i allt detta. 
För även nu när jag mår som jag gör, så behöver han fortfarande ses, och höras..

Tappar fokus.
Det blir mest rörigt detta. 
Ett försök att förklara, och kanske få lite förståelse för att folk blir ännu mer förvirrade av känns det som.
Men jag hoppas kanske nån iaf kanske förstår lite. Och då har iaf nån mening blivit rätt......