Mela

Bli inte rädda nu
Nu kommer ett sånt där kombinerat Gnäll, gråt och klaga inlägg.
Sånna som jag e bäst på att skriva, sånna som dock skrämmer mig väldigt mycket när jag skriver för alla känslorna kommer på en och samma gång, och många av er som läser gillar dom inte.

Varför gör ni inte det är då min fråga?

Är det jobbigt att läsa att nån ni känner mår som den mår ?
Eller är ni helt enkelt trötta på mitt gnäll ?

Jag har hört både och nämligen, när jag va som mest aktiv med mitt skrivande.
Fick mail ibland där folk berättade att dom skämdes över mig.
Att jag borde rycka upp mig, att jag bara sökte uppmärksamhet, ja listan kan göras lång.
Av 10 mail va kanske 3-4 stycken peppande, stöttande och positiva.

Förstår ni då varför jag kanske ibland drar mig för att " gnälla " både här och IRL?
Min make får ta väldigt mycket av skiten, och det är väl lite av hans " jobb ", samtidigt som han inte kan vara min soptunna jämt.
Och hallå, vissa saker kanske jag inte ens vill att han ska behöva ta pga många olika anledningar. 

Iaf, vare sig ni vill eller inte så behöver jag skriva av mig.
Lätta på trycket , och jag tänker inte krångla till det, förfina det eller något sånt utan jag tänker bara låta det komma. Naket, utan massa fluff.. Men jag vet inte vart jag ska börja riktigt. 

Jag är en känslomänniska. 
Jag känner mycket och med hela kroppen.
Det kan va rätt påfrestande.. Men jag skulle aldrig byta bort det, jag trivs oftast med mina känslor, även om dom inte är positiva, men jag har lärt mig leva med dom och dom är en del av mig.

Just nu är jag väldigt ledsen.
Och då menar jag verkligen ledsen, och när jag är ledsen blir jag väldigt orolig, och jag får ångest.
Oftast kan jag hantera det, ibland med lite hjälp, men ibland går det inte, som idag.
När man till sist bryter ihop och sitter ihopkrupen på den blöta badrumsmattan och riktigt fulgråter  högt och tydligt. Man bryr sig inte om snoret som rinner och att man saglar, ja ni förstår, ingen vacker syn.

Anledningen till att jag är så ledsen är för att jag har väldigt ont.
Och då menar jag verkligen ont. Mina mediciner tar väl bort dom högsta topparna men ändå inte helt. 
Jag har ont hela tiden, HELA tiden. Jag får ingen pause, där jag kan andas och få lite nya krafter så jag orkar fortsätta ha ont. 
När jag då inte får nån pause, blir sömnen lidande, och fast jag är så trött, så kan jag ändå inte somna och få sova ordentligt för då stör det onda mig.

Jag pratade i telefonen förut, med en kompis, jag älskar att prata i telefonen, men gör det inte så ofta längre.
Jag minns inte så mycket av samtalet egentligen. Men jag fick skratta lite, och det va väldigt förlösande. 
Men jag somnade under samtalet. Bara sådär, vaknade av att min kompis sms.ade mig att jag skulle sova så gott ! Bara två tre minuter kanske somnade jag. Och det är inte första gången. 
Lite roligt tycker en del. Ja kanske nån gång, men det är väldigt ångestfyllt också, och det begränsar mig. 
Det är inte roligt när det under sånna här skov händer 8 av 10 gånger jag pratar i telefonen att jag somnar. Det roliga försvann där efter en eller två gånger. 

Okej, vi har kommit en bit. 
Jag är ledsenm trött och jag har ont.
Vi fortsätter. 

Jag vet att ni inte håller med mig, det behöver ni inte, det är vad JAG tycker och vad JAG känner detta. Det betyder inte att det är sanningen, men det e mina känslor.

Jag kan inte gå ut just nu.
Idag ser det ut som att jag gått en boxningmatch med någon.
Min Rosacea har blossat upp, och detta är nog den värsta gången någonsin. 
Jag e rödflammig, jag har små knottror, små bölder med var, och idag blöder det tom från ena kinden, bara sådär så sprack huden och det både blöder och kommer vätska. 
Och återigen, ONT.. Det gör så ont ! i ansiktet, under huden, på huden, ögonen, ögonfransarna !
Jag fick en kommentar för nåt år sedan, när jag hade ett skov, då va det inte alls lika illa som nu, tänkt då vad folk skulle säga nu om jag va ute på stan. 
Sen är det inte bara ytliga jag som pratar, jag menar inte att jag inte kan gå ut för att jag är så ful nu utan jag mår väldigt dåligt av solen. Den gör det hela mycket värre.
I tisdags va det som det blossade upp ordentligt, jag åkte till sjukhuset och har nu fått en antibiotikakur på 4 månader till en början, så vi kan få bukt på det. 
Men det tar en stund innan den börjar bita på " detta ", det vänder inte över en natt tyvärr. Och biverkningen på just denna kuren med medicin är att levern tar väldigt mycket stryk, vilket den redan gör av medicinerna jag tar innan.

Ja ni förstår !
Jag slutar helt enkelt där för hur ska jag begära att ni ska orka läsa det när jag själv knappt orkar med det.. 

Jag är väldigt trött på att gråta idag.
Det är inte särkilt smickrande för mitt redan " trasiga " ansikte heller med massa fultårar. 
Och idag längtar jag efter min mamma.
Jag vill bara ha mamma här ...

Att ha så ont, och va så trött, och allt det andra är fruktansvärt jobbigt.
Och jag tror inte alla människor förstår det !
Och det är svårt att förklara också, jag försöker, men det är svårt att hitta dom rätta orden, och även om jag gör det så känner inte ni hur ONT det gör. Ni kanske kan " ana " eller försöka förstå men det går inte. 
Min kära stackars man får ta väldigt mycket av mitt gnäll, och mitt humör, min osäkerhet...
Hans stackars axlar kommer gå sönder innan jag e klar.
Jag kräver så sjukt mycket när det blir så här, bekräftelse !! Hela tiden !
Ta på mig, fast det gör ont.
Jag kväver honom.
Mina känslor, som jag lärt mig leva med kommer ta knäcken på honom.
Så snälla ni glöm inte bort honom i allt detta. 
För även nu när jag mår som jag gör, så behöver han fortfarande ses, och höras..

Tappar fokus.
Det blir mest rörigt detta. 
Ett försök att förklara, och kanske få lite förståelse för att folk blir ännu mer förvirrade av känns det som.
Men jag hoppas kanske nån iaf kanske förstår lite. Och då har iaf nån mening blivit rätt......

Bilder säger mer än ord
Dom säger det iaf.
Men det betyder inte att man inte kan skriva också.
Vet jag varit dålig på att uppdatera om Boxern och allt som pågår i livet, men jag har ärligt varit sjukt trött.
Och då menar jag verkligen sjukligt trött, så galet trött så det inte ens passar in på mej.
Men jag hoppas det vänder, om inte annat så närmhar sig semestern ( även om det är ett tag kvar) men man kan iaf nu känna lite på den där känslan att det närmar sig.. Och det känns otroligt skönt !

Igår kväll packade jag in tonåring och Lillefot och åkte till Ribban på kvällen.
Underbart ! Men blåsigt
Boxern lekte med massa andra hundar, jagade en stackars joggare och hade rätt roligt.
I dag på FM packade jag in make, puff, boxer och Lillefot och gjorde en repris av gårdagen.
Och lika lyckat idag !
Så nu ska jag allt försöka ta mig ner det minst en gång i veckan så Boxern får socialisera sig lite, miljöträning, inkallning och samtidigt få bralla av sig och sträcka ut och bara springa. 
Puffen njöt allt bra där nere också och hon hängde på ett gäng med människor och hundar så jag fick hämta henne och bära henne därifrån.. Tydligen ville dom inte ha en till hund med sig hem ;)

Tog inte med mig systemkameran ner, men ska göra det nästa gång, så ni får nöja er med lite mobilbilder bara. 

ENJOY ! 
Och Trevlig helg !
 
 
 
 
 
Hon växer så det knakar den lilla damen
6 månader nu
21 kg
Och aldleles underbar 
 
Skör Som Glas

Somliga dagar  är jag skör som glas och verkligheten vet hur den ska bära sig åt för att rasera mina drömmar, krossa mitt hjärta och stjäla all kreativitet ur min själ. Och det gör ont att verkligheten är så eländig att enda sättet för att orka överleva är att fly. In i dagdrömmar, in i mörkret bakom stängda ögonlock och in i sömnen. Det är en ständig kamp att dagligen behöva övertala sig själv att orka lite till. Att ständigt tvingas tro på lögnen om att morgondagen kommer vara annorlunda trots att du längst där inne vet att den kommer bara lika svår som alla andra dagar, kanske till och med svårare. Jag känner vinden av åren som rusar förbi mig.

Somliga dagar är jag skör som glas, en del dagar mår ja rätt bra  och andra dagar finns jag inte ens. Men jag vet att bortom allt elände finns det årstider som skiftar, stjärnor som faller och vågor som slår. Och jag måste föreställa mig att jag kommer vara där när vårens första blomma slår ut. Föreställa mig stå i natten under ett stjärnfall och leta efter önskningar i bröstet, men inse att jag har allt jag vill ha. Och så har vi vågorna. Jag ska dansa på horisontens linje och det ska inte finnas ett enda spår av bekymmer kvar i min kropp.
 
hända att jag är skör som glas, men så länge jag kan tvinga verkligheten att vara varsam med mig så försöker jag uppskatta glasets skönhet. Ni skulle se hur jag reflekterar solen. Då glömmer man allt. Och allt är så bra som det någonsin kan bli.