Mela

Smärtpåslag
Man kan väl säga att dagarna rullar på i rätt behaglig takt ändå, trots att denna veckan har varit allt annat än " normal " på jobb. Många sjuka i personalgruppen, lite små stressigt kan man väl säga, men vi är verkligen sjukt duktiga som ändå får det att funka så bra som det gör.. Eloge till oss ! 
Och trots lite stress, övertid och snabba luncher, kramper, och brukare som vill slita sönder halva gårdarna så har vi allt rätt roligt mitt i allt kaos.

Dock tar ju dagen ut sin rätt när jag väl kommer hem sedan.
PANG så kommer smärtpåslaget som ett brev på posten och jag rör mig som jag blivit påkörd av en buss mellan soffan och köket. Humöret som man hållt uppe på jobb är som bortblås och tröttheten knackar på och det enda jag vill göra är att bädda ner mig. För jag orkar bara inte med !

Nu i kväll slåss jag med en käke som låser sig och krampar, trots muskelavslappnande och morfin så vill inte riktigt topparna ge med sig heller.. Frusterande .

Dock kan jag trösta mig med att i morgon är sista dagen denna veckan på jobb.
Sen åker Lillefot till farmor och farfar för att bli lite bortskämda där och jag packar in maken och Puffen i bilen och åker till Sthlm över helgen. Eller ja, typ sthlm, vi passerar det iaf.
Men kommer bo hos Petter och Pudeln. Alltid trevligt och träffa dom två , och jag är så glad att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte bor kvar i sthlm. För när jag bodde där umgicks vi mycket och Pudeln va ofta hos mig när Petter jobbade... Så en flaska vin ( eller två) ska allt få åka med också som vi kan  umgås med i helgen. 
Lördag
Att vakna av sig själv, ingen klocka som vrålar att man ska gå upp är en väldigt skön känsla. Även om jag inte sovit direkt så mycket längre så valde kroppen själv att vakna, och jag kände mig relativit utvilad ändå.

Hade en riktig skit kväll igår med vänster höft som liksom vill luxera, men ändå inte, så den är sådär på gränsen hela tiden. Så när man är uppe och går som vanligt så hugger det bara till och benet viker sig helt, och där ligger man, lite som en strandad val och undrar va fan hände ?!?
Så idag rör jag mig i lite långsammare tempo, men det är lite som måste göras ändå, men jag tar det i min takt.

Har varit ute med hundar, bakat frukostbullar, dammsugit, städat kök och badrum samt plockad bland Lillefots leksaker som trots att han har en lekhörna ligger över halva lägenheten nästan.. Varför leka där man har sina leksaker ?!?

Nu sitter jag äntligen med en kopp kaffe i soffan och tänker inte göra mer idag.
Har pratat med I som jag kommer träffa nästa helg och jag längtar verkligen så himla mycket. Det va alldeles för längesedan vi sågs nu. Kan det inte bara vara lördag !
 
Lillefot fyller år i morgon.
3 år.
Idag för tre år sedan va jag inlagd på PrenetalAvdelningen med havandeskapsförgiftning och proppar i benet, och mådde allt annat än bra. Tror det va vid denna tiden precis för tre år sedan dom valde att sätta igång mig, då min kropp va alldeles för trött för att klara av hela graviditeten.. Ja.. Tiden går snabbt. 

Jag hoppas ni alla har en underbar lördag och att ni njuter av helgen.



 
Sätta livet på pause

Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar på mobilen. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.

Idag har värken i halsen, bröstkorgen och nacken varit svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta idag eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.

Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.

Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet..

Det är helt enkelt ingen bra dag idag, och har varit kämpigt ett tag. Så jag är så otroligt trött just nu , och räcker helt enkelt inte riktigt till känner jag ..

Är det okej att sätta hela livet på pause en stund ?