Mela

Allt går på automatik
Folk går med sina hundar på promenad, hundar som drar i sina koppel, skiter på gräsmattor som luktar ruttet, och bajset ska plockas upp i en sådan där svart knölig påse som plockas upp ur en jackficka. Barn leker på skolgårdarna, gungar i gamla bildäck och håller i kedjorna med fingrar utan vantar.
Kommer någon ihåg doften om händerna efter en rast när man gungat?
 
 På kanal efter kanal efter kanal visas program och filmer som ingen egentligen vill se men som någon och några tittar på ändå, trots allt. Bildäck sliter ner asfalten, fåglar låter illa, och den stora skorstenen vid lasarettet spyr ut sin svarta rök. Av någon anledning blir det knopp på träden, himlen ser blå ut under dagarna och svart ut på nätterna. Gatlamporna längt ut på insektsspröten av metall lyser i olika nyanser, blir som landsfasta stjärnor av orange och isigt vit.

Jag ser inga riktiga stjärnor lysa alls inatt.

Människor plockar fram och plockar undan, frukost, mat, jobb, kläder, liv. 
Minnen och drömmar. De plockar fram en ny dag efter en ny dag efter en ny dag, och allt det här pågår medan jag är helt övertygad om att mitt hjärta inte slår längre.
 
 
Jag bara vet att jag ler, att jag öppnar munnen, tuggar och sväljer när jag bjuds på mat, skrattar när jag hör ett skämt och pratar när det blir tyst. Jag vet att jag gör det på automatik, samma automatik som får världen att gå runt, som får den där människan nere på gatan, fast bland förrädiska gatlampsstjärnor, att plocks upp skiten efter sin hund, gå hem och lägga sig och sova några timmar innan det är dags att plocka fram en ny dag som inte kommer vara mycket bättre än den igår.

När börjar vi göra allt på automatik?
När slutade vi att bli lite galna och göra saker som vi ville och kände för?

Lets go Crazy for one day ... !!!