Somliga dagar är jag skör som glas och verkligheten vet hur den ska bära sig åt för att rasera mina drömmar, krossa mitt hjärta och stjäla all kreativitet ur min själ. Och det gör ont att verkligheten är så eländig att enda sättet för att orka överleva är att fly. In i dagdrömmar, in i mörkret bakom stängda ögonlock och in i sömnen. Det är en ständig kamp att dagligen behöva övertala sig själv att orka lite till.
Att ständigt tvingas tro på lögnen om att morgondagen kommer vara annorlunda trots att du längst där inne vet att den kommer bara lika svår som alla andra dagar, kanske till och med svårare. Jag känner vinden av åren som rusar förbi mig.
Somliga dagar är jag skör som glas, en del dagar mår ja rätt bra och andra dagar finns jag inte ens. Men jag vet att bortom allt elände finns det årstider som skiftar, stjärnor som faller och vågor som slår. Och jag måste föreställa mig att jag kommer vara där när vårens första blomma slår ut. Föreställa mig stå i natten under ett stjärnfall och leta efter önskningar i bröstet, men inse att jag har allt jag vill ha. Och så har vi vågorna. Jag ska dansa på horisontens linje och det ska inte finnas ett enda spår av sjukdom kvar i min kropp.
Må hända att jag är skör som glas, men så länge jag kan tvinga verkligheten att vara varsam med mig så försöker jag uppskatta glasets skönhet. Ni skulle se hur jag reflekterar solen.
Då glömmer man allt. Och allt är så bra som det någonsin kan bli
1 kommentar(er)
