Mela

Jag känner så oerhört mycket.
Så många känslor som jag inte ens vet namnet på.
Jag är känslig som en fjäder för vinden och det allra minsta kan röra upp de mest främmande känslor.
Jag känner mycket och jag känner stort. Det behöver inte alltid varit något dåligt.
Jag kan tack vare mitt stora känsloliv verkligen uppskatta små saker, små händelser och små drömmar.
Men när känslorna har släpats genom mörker innan de når mig är jag inte riktigt lika glad över att ha känslorna så nära. De blir tunga att bära och uppmanar till tårar, sorg och förtvivlan. Då är det inte lika roligt.
I de stunderna känner jag mig så svag. Svag som inte kan stå emot, som inte kan låta bli att gråta eller som inte klarar av att hålla mig ovan ytan. Jag är svag, jag vill vara stark.

Men så inser jag att styrka inte definieras genom att känna så lite som möjligt.
Att vara stark är inte samma sak som att vara känslolös. Att vara stark innebär att faktiskt känna alla de där jobbiga känslorna och ändå resa sig upp och fortsätta livet. Att torka tårarna om och om igen, att häva sig upp på sina bara armar efter ett fall, att säga: "jag orkar inte" och sedan fortsätta i alla fall. DET är att vara stark.
Att gå igenom helvetet med blicken mot ljuva drömmar.

Alla ni som läser här, oavsett om ni har någon sjukdom eller ej, är starka.
Ni som kämpar, som gråter och ni som känner hopplöshet.
Att ni tar er vidare till morgondagen är en stor bedrift.
Ni är starka, hur mycket känslor ni än känner