Mela

Sällan ser jag mig i badrumsspeglar, jag tycker inte om dem, eller speglar överhuvudtaget, men just nu gör jag det, ser alltså. Jag står där inne och tvättar mina händer efter toabesöket, och så gör jag det bara, lyfter blicken från handfatet (där jag alltid annars ser) och ser mig själv i ögonen.

 Jag har bruna ögon. Under den vänstra pupillen har jag en svart fläck. Mina ögonfransar är korta, ögonbrynen borde plockas. Jag är mörk under ögonen, och min blick är rätt likgiltig. 

 

Jag stänger av vattnet och står kvar där, jag står stilla och betraktar mitt ansikte. Kanske kan jag se att jag gått ner lite i vikt. Men inte mycket. I badrumslampans sken upplevs min hy som väldigt varm. Håret är risigt och helt utan glans. Kinderna är röda, och jag är helt osminkad.

Min näsa, hakan, sneda tänder, jag tittar på allt och jag ser allt. Munnen. Den ler inte, men den är inte heller förvriden i någon form av grimas. Den är en mun. En stängd mun i ett uttryckslöst ansikte.

Jag ser med andra ord ingenting.

 

Jag har närt alla känslor med energi idag. Jag har varit i solen och tankat värme med djuren och Lillefot. Jag har druckit kaffe, jag har skrattat hjärtligt i telefonen med min vän.
Jag har gråtit till ett tv-program. 

Man kan säga att jag har levt idag.

Fast det syns inte direkt när jag tittar på mitt ansikte i spegeln. 

 

 

 Just därför stänger jag av vattenkranen och möter min egen blick, ser mitt eget ansikte, för att se om det finns där som alla säger. Finns känslorna bakom ansiktet som håller ihop i en bil, eller under en kaffe med vänner, ett arbetspass eller en stilla stund i sängen innan hon somnar?

 

Men allt jag ser är ju mig själv, det där ansiktet, och som alla andra gånger jag får syn på mig själv i en spegel vill jag bara slå sönder glaset. Det är allt. Så jag släcker lampan och går ut.