Att en känsla kan ställa till så mkt i kropp, knopp, själ och hjärta . Den gnager på insidan av kroppen , suger lusten ur dig och fyller dig med tomhet .
Och självklart kommer den sällan ensam , när denna härliga känsla har sugit sig fast så kommer rätt snabbt Ångestvargen smygandes och sätter tänderna i det som är kvar , det som inte saknaden fick tag i .
Dessa två känslor är livsfarliga ihop , dom jobbar snabbt och intensivt med att bryta ner dig , dom nöjer sig inte förräns du ligger dubbelvikt i sängen och gråter i kudden , för att inte väcka den minsta sov sover .
Hur motar man bort dessa två ” monster ” på bästa sätt ?
Rider ut stormen och hoppas man kan plocka ihop sig själv innan dagen kastar sitt ljus över det som ligger i trasor på golvet ?
Eller dövar man dom med ångestdämpande mediciner, och kanske får nån timmes knackig kemisk sömn och sen slåss med ” pillerbakisheten” dagen efter ?
Jag vet inte .. Jag håller mig till kudden helt enkelt , och hoppas på att tårarna tar slut och jag somnar av det ….
1 kommentar(er)
